Inlandsisen formade landskapet vi har omkring oss. De sista smältande isresterna bildade den så kallade Lainiobågen, ett område av dödismorän, som idag består av skogsklädda åsar omväxlande med vackra sjöar där fisken vakar i sommarljusa kvällar.

Under en tid när Östersjön var en insjö hade vi ett kustnära läge. När laxen började söka sig upp längs Torneälvsystemet blev Lainioälven en stor laxälv. Vid sammanflödet lämnar laxen huvudälven och går upp i Lainioälven, som har de lekplatser som laxen söker.

För närmare tiotusen år sedan bodde det redan folk här vid den fiskrika älven. Om detta vittnar fynd av boplatser och stenredskap. Att det så småningom inte bara var frågan om sommarbosättningar kan fyndet av en skida tyda på. Den är en av Sveriges äldsta skidor och finns nu på vårt hembygdsmuseum.

På 1600-talet under det 30-åriga kriget fick Kangos sin nuvarande fasta bosättning. Stakande kom man upp för älven i sina forsbåtar och slog ner sina bopålar vid Kangos bördiga stränder. Kangos nuvarande by börjar växa. När den stora vårfloden 1677 svepte ner genom älvdalen drabbades också Kangos första nybyggare. "Floden flyttar Simons holme, dräper också Juusos oxe." Så mindes gamle Keksi i sin välbekanta dikt.

Det var ett fritt och stolt folk som inte lät sig lockas av lönearbete vid det närbelägna järnbrukets gruvor och smedjor. De levde vid sin älv omgivna av milsvida viltrika skogar, där den ståtliga vildrenen sökte sitt bete på de lavrika tallhedarna. Från skogen fick man träkolet som höll igång järnbrukets masugnar och smedjor och tjäran som såldes i Haparanda tätade skeppen på varven i Stockholm och London.

Befolkningen ökade stadigt och särskilt kraftigt under 1800-talets andra hälft. Med landsvägar, bilar, radio, telefon och elektricitet bröts isoleringen, men fortfarande var det från skogen som man fick sitt dagliga bröd. En ny tid med nya näringar och nya sysselsättningsalternativ har nu ersatt de gamla traditionella. Utveckling skapas genom hårt arbete, initiativförmåga och nyföretagande. Det vet man i Kangos, som fick utmärkelsen "Årets by i norrbottens län" redan 1995.

R.B -05

Fornlämningar längs vägen mellan Kangos och Hukanmaa

Undersökningarna utfördes av Norrbottens museum med anledning av att Vägverket, Region Norr skulle bredda vägen mellan Kangos och Hukanmaa.

Eftersom alla fornlämningar är skyddade i lagen och boplatsen skulle förstöras av vägbreddningen var en undersökning tvungen att utföras. Den 10 000 år gamla boplatsen var känd sedan 1993 då Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering utfördes i området. Det ingen visste var hur gammal den egentligen var.

I samband med inventeringarna i området registrerades ett flertal fornlämningar och kulturlämningar i form av fångstgropar, boplatser, kokgropar och tjärdalar. Många av dem ligger i nära anslutning till Lainioälven och är förmodligen av yngre datum, men några boplatser kan säkerligen härröra från den äldsta stenåldern.

Tidig kolonisering

Dateringarna från den undersökta boplatsen utanför Kangos och även de från Dumpokjauratj visar att vi har haft en mycket tidig kolonisering av Norrbotten efter inlandsisens avsmältning, av både växter, djur och människor. En analys av de ben som påträffades på Kangosboplatsen visar att man jagat ren och fiskat gädda. Renbenen är lite förvånande eftersom de är ett mycket tidigt tecken på renjakt, förmodligen de äldsta i hela Nordskandinavien.

Boplatsen utanför Kangos ligger över högsta kustlinjen. Detta innebär att den inte varit direkt strandbunden och legat intill den stora sötvattensjö som Östersjön då utgjorde. Hur landskapet såg ut för 10 000 år sedan är idag svårt att säga, mycket forskning återstår för att klargöra hur landskapet förändrats efter inlandsisens avsmältning. Möjligt är att de myrar som idag omger boplatsen var öppna vattenspeglar i form av sjöar eller möjligen delar av nuvarande Lainioälven. Landhöjningen och dess tippande effekt på sjöar, samt Lainioälvens meanderslingor innebär att landskapet kan ha förändrats ordentligt sedan boplatsen användes.

Boplats, jakt och fiske

Boplatsen är troligtvis en jakt/fiske-boplats som använts under väldigt kort tid. De verksamheter som pågått på platsen är någon form av tillagning av ren eller gädda i den eldstadsliknande grop som hittades på boplatsen. Runt eldstaden har redskapstillverkning och bearbetning av kvarts och skiffer skett.

Det finns med stor säkerhet fler sådana här boplatser i Norrbotten, som alla tillsammans kan ge en välbehövlig bild av hur inlandsisen drog sig tillbaka och hur växter, djur och människor koloniserade det nya landet.

Boplatsen utanför Kangos är en fantastisk pusselbit i ett nyupptäckt pussel. Den är spännande därför att pusslet är nytt och bara består av ett fåtal bitar. För att göra pusselbilden komplett behöver vi hitta och undersöka fler boplatser från resten av länet från den här tiden.